Rasen stabyhoun har sitt ursprung i Nederländerna, i provinsen Friesland. Man vet inte med säkerhet hur rasen ursprungligen har kommit till Nederländerna, men en populär och trovärdig teori säger att den kan ha kommit dit under den andra hälften av 1500-talet, medan landet styrdes av Spanien. Den första gången som rasen stabyhoun finns omnämnd i skrift är i början av 1800-talet.

Olika stavningar

Rasens namn kan stavas på två olika sätt: stabyhoun eller stabijhoun. Namnet kommer från nederländskan och betyder ”stå mig bi”. Det syftar med största sannolikhet på hundens roll som människans bästa vän, som finns vid hennes sida i vått och torrt. Namnet uttalas ”stabejhun”. I Nederländarna kallas rasen oftast bara för någon av kortformerna ”stabij” eller ”bijke”.

Stabyhoun- var mans hund

Stabyhoun var en brukshund snarare än en utpräglad sällskapshund. Den användes av bönder i lantbruket, av jägare i skogen och av allmogen för att hålla vakt mot tjuvar och oönskade besökare. Det var med andra ord inte en hund för de fina salongerna, utan snarare för arbetarklassen.

En hund med många uppgifter

Genom historien har stabyhoun används till en rad olika saker. Idag är den kanske främst populär för jakt eller som sällskapshund. Jakt har också tidigare varit ett av rasens främsta användningsområden. Framför allt har man använt den för att jaga mullvad. Förr i tiden var nämligen mullvadsjakt ett vanligt sätt för de nederländska bönderna att dryga ut hushållskassan. Mullvadarnas skinn var populärt eftersom det kunde användas för att fodra handskar. Rasen användes dock även för att jaga annat småvilt, till exempel harar, kaniner och fågel.

Även om stabyhoun har använts för jakt har det inte varit dess enda användningsområde. Man har också haft stor användning av rasen som gårdshund, både för att hålla vakt och för att hålla undan skadedjur. Stabyhoun är en skicklig jägare, och tar gärna både möss och råttor.

Stabyhoun idag

Det kom att dröja ganska många år från det att rasen först togs i bruk till det att den fick ett riktigt erkännande. Det beror förmodligen på att det inte är en ras som användes i de finare kretsarna, till exempel av adeln utan, som tidigare nämnt, snarare av allmogen och bönderna.

Den nederländska brukshundsklubben erkände inte rasen stabyhoun förrän år 1942, och det tog ytterligare några år innan den första rasklubben bildades. Den startades i Nederländerna år 1947.

Till en början använde man bara ett trettiotal olika hundar för att avla på rasen, och därför härstammar alla dagens stabyhoun från de hundarna. Det var inte förrän år 1968, vilket får anses som förhållandevis sent i jämförelse med andra liknande raser, som stamboken stängdes och man inte längre fick lov att använda hundar utan stamtavla för avel.

I Sverige finns det idag ungefär 700 hundar av rasen stabyhoun, men i sitt hemland Nederländerna är de naturligtvis mycket vanligare. Nu för tiden används stabyhoun fortfarande till jakt och som vakthund, men framförallt är den en sällskapshund. Den lever än idag upp till sitt namn och står sin ägare bi, det vill säga finns vid hennes sida.